Roseatepärlans förbannelse

En kort tid efter att jag anlänt till Broome mitt under regnperioden, som lokalborna kallar The Big Wet, fick jag höra berättelserna om den fördömda Roseatepärlan. Detta placerade ett litet sandkorn i ostronskalet av vad jag redan hade tänkt mig beträffande Ceces story.

Uppenbarligen upptäckte en dykare en enastående vacker pärla för över etthundra år sedan då Broome, en liten stad på Australiens nordvästkust, var epicentret för världens pärl- och skalhandel. Innan dykaren kunde göra anspråk på pärlan togs den ifrån honom av hans pärlfiskemästare.

En annan dykare stal emellertid pärlan under en sen och alkoholfylld kväll. Han sålde den till en skum typ som handlade med stulna pärlor. Denne blev dock i sin tur lurad och mördad – pärlans förbannelse började väva sitt tragiska nät.

Mördarna, två kinesiska tjuvar, greps senare och hängdes för andra brott. Pärlan hamnade i händerna på en man som dog av en hjärtattack innan han fick chansen att fira sin dyrgrip. Nästa ägare begick självmord när pärlan stals från honom, och nästa ägare mördades …

Genom åren lämnade Roseatepärlan ett spår av död och olycka efter sig … fram till 1912 då Abraham de Vahl Davis, en pärlhandlare som arbetade på uppdrag av den berömde pärlmästaren Mark Rubin, sägs ha köpt den för 20 000 australiensiska pund – en astronomisk summa på den tiden. Han steg ombord på SS Koombana på dess sista ödesdigra resa och många tror att Roseatepärlan sjönk till havets botten i cyklonen som sänkte skeppet, tillsammans med de 150 själar som var ombord den 20 mars 1912.

Men ligger Roseatepärlan verkligen på havets botten eller (som i Pärlsystern) befann den sig ens ombord på SS Koombana?

Pärlmästarna i Broome

I den buddhistiska mytologin är pärlor Buddhas tårar, fällda som gåvor för att bistå föräldralösa barn och änkor. Verkligheten är en helt annan: pärlor skapas när ostronen förnimmer ett sandkorn eller en bit av brutet skal i sig och börjar bilda sekret som utvecklas till en omslutande mineral: pärlemor. Lagren av pärlemor ansamlas och något lent och vackert uppstår, något som människor har suktat efter i tusentals år.

Ett skal med knapphål på Broomes historiska museum.

En traditionell Yawuru Riji, ett ornamenterat skal.

Organiserat pärlfiske påbörjades i Broome på 1860-talet, även om yawurufolket hade nyttjat de enorma ostronskalen för att göra ornament och redskap sedan urminnes tider. Stadens förhållande till havet ändrades när de vita bosättarna anlände. Aboriginerna, huvudsakligen kvinnor och barn, lejdes som ”skördare” för att samla skal. Till en början kunde de samla ostron i grunda vatten, men inom ett fåtal år hade man barskrapat hundratals kilometer längs kusten. Pärlfiskarna, som ofta arbetade mot sin vilja, beordrades att dyka djupare och längre ut till havs.

Den inhumana nakna fridykningen blev norm – aboriginska kvinnor tvingades att dyka ”i bara mässingen”. Man föredrog att leja kvinnor då de ansågs ha skarpare ögon. De kunde dyka tretton meter efter att ha dragit ett enda djupt andetag.

På 1880-talet framställdes de första kommersiella dykardräkterna och man uppfann även andra dykapparater. Dykare från Japan, Malaysia och Indonesien kom till Broome i hopp om att finna lyckan. Ostronskal blev alltmer sällsynta och dykare måste ta sig ännu längre ner, över 70 meter i vissa fall. Den största faran bestod i dykarsjukan, en tryckfallssjukdom som orsakades av att kvävebildningar uppstod i blodet när dykarna simmade mot ytan från djupt vatten. Smärtan var ofta outhärdlig och åkomman dödade många.

Broome var epicentret för pärlindustrin i nästan 60 år. Pärlfiskemästarna, cheferna i pärlindustrin, gjorde genomgående stora vinster. Broome var en stad präglad av excesser, både vad gäller vädret och dess invånare. Staden må ha varit ett förvildat bakvatten under det tidiga 1900-talet, vilket Kitty mycket riktigt upptäcker i Pärlsystern, men all upptänklig lyx kunde forslas till stadens stränder.

T.B. Ellis, Broomes berömde pärlrengörare.

En pärlhandlarfamilj och deras tjänstefolk.

Sanna historier bakom boken