Konsten att dansa flamenco
Det finns fyra oumbärliga ingredienser i flamenco: gitarren (guitarra), sången (canta), dansen (baile) och till slut duende, själen. Duenden uppstår ur djupa känslor – det är en majestätisk kraft som inte kan formuleras i tal eller skrift, den kan bara kännas eller uttryckas genom flamencon.
Jag kände duenden när jag såg flamencodansarna i grottorna i Sacromonte i Granada. När jag lärde mig mer om denna konstform upptäckte jag att den var intimt knuten till de spanska romernas erfarenheter.
Att sjunga och dansa är grundläggande delar av den romska kulturen. Flamenco är inte bara musikalisk konst, det är också en livsstil, en uppsättning attityder, ett temperament och en passion.
Romska ballader utvecklades över tid till flamencomusiken vi hör idag. Romer höll de uråldriga sångerna vid liv genom att föra dem vidare till sina barn eller genom att sälja musikhäften från by till by.
Samma namn dök upp flera gånger under min research. Det beror på att det fanns 25 stora flamencofamiljer – de flesta utövarna var släkt med varandra i något led. Flamencosällskapen hade stark sammanhållning. De samlades ofta i de heliga grottorna i Sacromonte för att fira sin konst.
1922 anordnade flamencokompositören Manuel de Falla en flamencotävling i Granada för att hitta nya talanger. Han kallade tävlingen El concurso de cante junto (Den djupa sångens tävling) och den ägde rum i Alhambra. Både amatörer och professionella deltog i tävlingen. Denna historiska händelse tände gnistan till den inspiration som resulterade i inledningen på Lucias resa mot att bli sin generations främsta flamencodansare.
Alhambra i Granada. Här ägde den stora flamencotävlingen rum 1922.
