Om mig.

Jag föddes på Irland och bodde under mina första sex år i en liten by som heter Drumbeg. Vi flyttade tvärsöver till England och jag började skolan. Som barn, när jag inte läste, skrev berättelser eller gick på balettlektioner, klädde jag ut mig i min mors gamla balklänningar i samma ögonblick jag kom hem från skolan och blev en prinsessa i en intrig som kunde vara i veckor. Jag levde fullständigt i min fantasi. Och inte mycket har ändrats sedan dess!

Jag vid nio månaders ålder.

Nio år gammal och spelar en barnamörderska i ”The Bad Seed”.

Min far reste mycket utomlands och var inte ofta hemma – han blev en mystisk person och varken jag, min mor eller min syster var riktigt säkra på vad han gjorde när han var bortrest. Precis som Pa Salt i De sju systrar-serien brukade vi vänta ivrigt på att han skulle komma hem, alltid med en present till oss från något exotiskt land. Han var en mycket ödmjuk och vis man, och mer än något annat lärde han mig att alla människor förtjänar samma respekt, vare sig man är en drottning eller en städerska. Han dog oväntat för tio år sedan och jag var förkrossad av sorg.

Som elev var jag bättre än genomsnittet, men jag var verkligen inte i det “populära” gänget eftersom jag föredrog dammiga rum på Victoria and Albert-museet framför nattklubbar. Jag lade också ner mycket tid på både min baletträning och skådespeleriet. Min mor var en före detta aktris, min mormor en operasångerska och min gammelmorbror arbetade som ansvarig ljusdesigner på Royal Opera House i Covent Garden. Teatern fanns i mitt blod.

Jag som “Bombers dotter” i ”Auf Wiedersehen Pet”.

När jag fyllt fjorton flyttade jag till London för att studera dans och drama på heltid. Som sextonåring fick jag en ledande roll i BBC:s teveserie “The Story of the Treasure Seekers”. Och under de kommande sju åren livnärde jag mig som skådespelerska på scen och tv, och spelade bland annat Bombers dotter Tracy Busbridge i den kultförklarade serien “Auf Wiedersehen, Pet”. Jag gifte mig också med en skådespelare som jag träffade på en reklamfilmsinspelning för en gör-det-själv-affär! Vid 23 blev jag sängliggande, med diagnosen körtelfeber. Ännu en gång vände jag mig till min fantasi för att få tiden att gå och under tiden jag låg till sängs skrev jag min första bok Lovers and Players. En vän läste den och gav den sedan till en agent och till min chock och förtjusning blev jag erbjuden ett förlagskontrakt om tre böcker. Typiskt för mitt dramatiska liv fick jag reda på att jag var gravid med mitt första barn, Harry, en timme innan jag gick till releasefesten för Lovers and Players. Ingen champagne för mig då!

Jag på lanseringen av min första bok, och gravid med Harry.

Därefter kändes det som att jag födde ett barn och en bok vartannat år, och efter åtta skrivna böcker bestämde jag mig för att ta en paus. Vid det här laget hade jag flyttat till Irland och sedan tillbaka till England igen, gift mig med min make Stephen efter en stormande sex månaders förälskelse, och fick sju underbara år som hustru och mamma. För att behålla förståndet mellan oändliga mängder avsnitt av Noddy, Barney och The Wiggles skrev jag tre böcker: en saga, en skönlitterär bok och en deckare. En av de här böckerna, The Olive Tree, har redan givits ut och jag håller som bäst på att redigera en annan för utgivning. Det här visar bara att inget du gör i livet någonsin är bortkastat, även om jag fortfarande är för blyg för att visa någon min deckare!

När Kit, min minsting, började skolan bestämde jag mig för att det var dags för att fundera på att skriva en bok som någon annan än jag faktiskt skulle läsa. Jag har alltid haft problem med förslitningsskador, men än viktigare är det faktum att jag tycker det är omöjligt att sitta stilla vid en dator eftersom jag är hyperaktiv och van vid rörelse från mina balettdagar. Så jag bestämde mig för att köpa en diktafon och öva mig på att “prata” böckerna. Det var svårt i början, delvis för att jag kände mig så dum när jag gick omkring och pratade med mig själv dagarna i ända, och barnen tyckte det var urlöjligt att jag även satte in punkt och komma. Ju mer jag “skrev” på det här sättet, desto enklare och mer naturligt började det kännas. När allt kom omkring har ju sagoberättandet spridits via det talade ordet, inte det skrivna. Det betydde också att jag inte längre var bunden till skrivbordet utan kunde vandra omkring utomhus, för det är i naturen mina bästa idéer kommer.

Jag bestämde mig för att inte ta reda på vilka slags böcker som sålde bäst, utan istället skriva en bok som jag skulle vilja läsa själv med en parallell tidslinje och som utspelade sig på platser jag kände till och älskade. The Orchid House (Hothouse Flower) blev resultatet. Jag kommer ihåg när jag gav manuset till min agent i London och att jag gick därifrån och tänkte att om ingen förläggare köpte det skulle jag sluta med författandet och utbilda mig inom psykologi. Jag har fortfarande ansökningsblanketterna i en låda i mitt skrivbord. Till min stora förvåning var det flera förläggare som hörde av sig inom en vecka. Boken sålde totalt 3,5 miljoner exemplar och placerade sig överst på topplistorna över hela världen. Efter det skrev jag The Girl on the Cliff, The Lavender Garden (The Light Behind the Window) och Midnattsrosen, och alla blev de internationella bästsäljare.

Vid det här laget började mina förläggare fråga om de åtta böcker jag skrivit tidigare, under namnet Lucinda Edmonds, eftersom de alla sålt slut. Jag var tvungen att gå ner i källaren och leta upp de exemplar jag förvarade där. De var täckta av spindelväv och musspillning och jag var väldigt nervös för att skicka iväg dem. Men flera av mina förläggare ville ge ut dem, så jag satte igång med att uppdatera dem.

Sedan, precis vid nyåret 2012 när jag satt och tittade upp på natthimlen, kom jag på idén att göra en ambitiös romansvit med flera böcker, löst baserad på legenderna kring stjärnkonstellationen Plejaderna. Böckerna skulle kartlägga de resor några adoptivsystrar gör när de letar efter sina respektive ursprung från olika delar i världen och det skulle även finnas med en mystisk far som hette Pa Salt. Och så var De sju systrarna-sviten född.

Ett produktionsbolag i Hollywood, Raffaella Productions, har köpt optionerna på De sju systrarna för att göra en tv-serie på flera säsonger. Utan tvekan kommer processen att göra en sådan stor serie ta tid, men det kommer att bli makalöst att en dag se Pa Salt och hans döttrar komma till liv på en tv-skärm.

Jag med barnen och Stephen.