Om Lucinda

Lucinda föddes 1965 i Drumbeg på norra Irland och bodde där sina första fem år innan flyttlasset gick till England. I Leicestershire skickades hon till en yrkesförberedande skola och började även ta balettlektioner.

Både Lucindas mor och gammelmoster var professionella aktriser, och hennes gammelmorbror arbetade som ansvarig ljusdesigner på Royal Opera House i London, så hon växte upp i en kreativ miljö. Men det var hennes far som uppmuntrade henne att skriva – han var mycket sällan hemma på grund av sina tjänsteresor över hela världen men oavsett var han varit hade han alltid med sig en present till henne när han plötsligt kom hem. Sedan berättade han historier för henne om de platser han besökt, fyllda av karaktärer som hon skulle komma att minnas under resten av sitt liv. Efter hans död hittade hon alla dessa berättelser nedskrivna, samlade i en byrålåda.

När hon var 14 började hon på sin mors gamla skola, Italia Conti, där hon studerade balett och drama parallellt med sina akademiska studier. Hon var ointresserad av shopping och festande och tillbringade sin lediga tid vid Victoria and Albert Museum of Art and Design, uppslukad av historia och filosofi.

När Lucinda var 16 år besökte en regissör från BBC en balettlektion och handplockade några flickor som fick göra audition till en dramaserie för BBC i sex avsnitt: The story of the Treasure Seekers av E Nesbitt. Lucinda fick rollen och efter att serien sänts blev hon erbjuden andra roller i professionella produktioner för scen och tv. Hon hade då ådragit sig en knäskada som satte punkt för hennes drömmar om att bli en professionell ballerina och, efter att ha tagit det tunga beslutet att inte fortsätta studera på universitetet, var hon vid 18 års ålder en fullbokad skådespelerska. Bland hennes uppdrag fanns rollen som Tracy, Bombers dotter, i den ikoniska Auf Wiedersehen Pet.

Hon gifte sig med en skådespelare hon träffade på en reklamfilmsinspelning men blev därefter sjuk i körtelfeber. Sängliggande och utmattad bestämde hon sig för att börja skriva ner en berättelse hon hade haft i huvudet under en tid. Det faktum att hon kunde använda sin fantasi för att förflytta sig från den svåra ”verkliga” världen var den bästa sortens terapi.

En vän läste boken – vars 600 sidor alla skrivits för hand under de månader Lucinda legat sjuk – och gav den vidare till sin far som var författare, som i sin tur gav den vidare till en litterär agent. Några månader senare, när hon var 25, hade hon inte bara ett treboksavtal med ett förlag, utan var även gravid med sitt första barn, Harry. Sedan följde böcker, bebisar och en skilsmässa med en efterföljande flytt tillbaka till Irland där hon hyrde ett litet hus i Clonakilty. Beslutet att överge skådespeleriet för att istället skriva fler böcker var enkelt att ta eftersom det inte bara tillfredsställde hennes kreativa sida utan även den analytiska samtidigt som hon kunde dra nytta av sitt intresse för historia, som ju haft en stor del i de berättelser hon skrivit sedan dess.

Hon flyttade tillbaka till England 1998, gifte om sig och, efter att ha uppfostrat fyra barn som alla var under nio år, tog hon en paus från att publicera böcker under några år. Under den tiden skrev hon tre romaner när barnen sov. (Några år senare räddades två av dessa böcker – Fjärilsrummet och The Olive Tree – från en djup byrålåda på hennes kontor, redigerades och gavs ut med stor framgång.)

När de yngsta barnen började skolan bestämde hon sig för att det var dags att skriva en roman som hon skulle våga visa upp för omvärlden. Hon ändrade sitt namn från Lucinda Edmonds till sitt nya namn som gift, Lucinda Riley, i ett försök att inte bli vare sig dömd eller kategoriserad utifrån de böcker hon skrivit femton år tidigare.

Utan större förväntningar ansökte hon till en universitetsutbildning i filosofi och överraskades av att Penguin Random House köpte världsrättigheterna till Hothouse Flower. Den placerade sig på topplistorna över hela världen (i vissa länder under namnet The Orchid House) och under de följande åren gavs fyra böcker ut som möttes av en allt större hyllningskör.

Lucindas böcker slog an en sträng hos nästan alla kulturer – 90% av böckerna har sålts i översatta versioner, vilket är unikt för en skönlitterär författare från det brittiska öriket, och hon blev en av de mest framgångsrika kvinnliga författarna i världen. Serien om de sju systrarna har blivit ett världsfenomen som skapat sin egen genre, och det finns planer på en tv-serie i sju säsonger.

Hennes böcker har nominerats till mängder av utmärkelser, bland annat det italienska Bancarella-priset, The Lovely Books award i Tyskland och brittiska Romantic Novel of the Year award. Hon mottog 2020 holländska Platinum-priset som tilldelas en bok som på ett år sålt i över 300 000 exemplar – ett pris som senast vanns av J K Rowling för Harry Potter.

Tillsammans med sin son Harry Whittaker har hon också skapat och skrivit en serie barnböcker som fått namnet The Guardian Angels.

Även om hon lät barnen växa upp mestadels i engelska Norfolk uppfyllde hon 2015 sin dröm och köpte en avlägset belägen bondgård i irländska West Cork, en plats hon alltid sett som sitt andliga hem, och mycket riktigt skrevs också hennes sista fem böcker där.

Lucinda diagnosticerades med cancer 2017 och avled 11 juni 2021, omgiven av sin familj. Hennes stoltaste ögonblick, efter 30 års skrivande, var när Den saknade systern, som gavs ut endast tre veckor innan hon gick bort, blev hennes första listetta i inbundet format på försäljningslistorna för både brittiska Sunday Times och på Irland.